Fia

På min lilla dagliga bloggrunda fastnade jag särskilt för min vän Karros blogg idag. Där skrev hon om hur hon fick mejl och från att inte veta något om sin "birthfamily" till att få reda på att de är villiga att träffa henne när vi skulle åka till Taiwan. Sen beskrev hon oxå hur hennes första möte var.
Medan jag läste hennes blogg kunde jag själv känna hur jag kände när jag fick veta att min biologiska mamma hade väntat på att jag skulle ta kontakt med dom igen och att de gärna ville träffa mej när vi kom till Taiwan.
När jag sedan kom ner till där Karro beskriv sitt första möte tänkte jag på hur jag kände inför mitt första möte och hur det var på mitt första möte.
Min nervositet började kvällen innan och jag sov sisådär på natten. På morgonen fredagen den 3 nov var jag nervös och fick inte i mej speciellt mycket till frukost. Klockan tio åkte jag, mamma & pappa taxi bort till CSS kontoret för att träffa min "birthfamily"  halv elva-elva.
När vi kom till CSS kontoret fick vi veta att de hade blivit försenade så vi gick ut och tog lite frisk luft och gick till Starbucks där mamma och pappa tog en fika. Jag själv var så nervös att jag mådde illa och kunde inte få i mej någonting.
Vi åke upp igen till CSS kontoret och blev inbjudna till Donnas kontor. Där satt vi och pratade med Donna och Paula medan vi väntade. Efter en stund kom Georgie in och sa att de hade kommit och frågade om jag nervös, very svarade jag tillbaka. Hon sa att min familj var minst lika nervösa som jag.
Några minuter senare klev vi in i ett litet rum och där satt de, mamma, pappa och mina fyra systrar. Hello! sa hela familjen och jag svarade tillbaka. Mina biologiska föräldrar reste sig upp och pappa tog pappa i hand. Jag stod innan för dörren först och bara vinkade lite dumt. Men sen kom min biologiska pappa och kramade om mig, sen blev det kram med mamma och sen med alla mina fyra systrar. Helt underbart!
När vi kramats och satt oss så blev det presentutdelning. Jag lovar, vi höll säkert på i en halvtimma med det. Jag fick massor av presenter av dom och vi gav presenter tillbaka. Efter ett tag frågade Georgie, tolken som pratade engelska med oss och kinesiska med min familj, om vi var klara med presentutdelning så vi kunde börja prata.
Mötet varade nog i nästan två timmar och det var hur kul som helst att träffa sin biologiska familj och sina systar. Kommer aldrig att kunna förklara exakt hur jag kände och vad jag kände. Så himla svårt att beskriva...

I miss you and I think of you every day!
Fia